Jag har hamnat i en ganska så obekväm sits faktiskt, där jag inte vet vad jag ska göra. Jag skulle kunna skriva om det just här på bloggen, eftersom det är det den är till för, och materiel det finns det gott om, det kan jag lova. Det är bara det att jag vet inte hur jag ska börja eller hur jag ska säga det.
Det borde vara så enkelt egentligen. Det är bara att ta ett djupt andetag, antingen genom näsan eller munnen och översätta tankarna till ord och låta det rinna ur mig. Sedan så spelar det ingen roll hur jag uttrycker mig, eller på vilket språk, för det jag vill säga kommer ändå att upplevas som mycket obekvämt.
Detta är en situation där jag inte bara kommer att utsätta mig själv för eventuella otrevligheter utan även andra. Det är många inblandade och någon kommer att bli tvingad att ta ansvar och se till att förändringar sker. Denna Någon är säkert inte så glad över att få en massa extra-arbete, och absolut inte den typen av arbete.
Jag behöver egentligen inte bry mig om det eller de andra eftersom det är de som bär skulden. Men trots det så kommer jag bara att vara den som ställer till det.
Det som inte gör saken bättre är att jag dessutom är ny i stan, vilket inte ger mig applåder i fallet.
Ibland skulle jag önska att saker och ting bara gick mig förbi men jag är ju inte den typen av människa. Istället tittar jag närmare och djupare in i saken, vilket förvärrar hela situationen naturligtvis. Jag ifrågasätter emellanåt på plats men får till svar något i stil med; “inte nu” eller “nästa gång”.
Om jag väljer att tala kan det bli mitt fall. Eller rättare sagt, det kommer att bli mitt fall. Ingen kommer att vilja ha med mig att göra igen, det är en sak som är biff och som jag INTE vill vara med om! Samtidigt så bankar samvetet på dörren och moralen skär i mig och skriker åt mig att agera. Herregud! Vad ska jag ta mig till? Jag kan inte bara glida med och inget göra eller säga.
Att låtsas är inte riktigt min grej. Jag måste hitta ett sätt att få ur mig det som bekymrar mig, och till rätt person. Men hur vet jag att det är rätt person som lyssnar och tar in informationen som jag delar med mig? Om detta tas på fel sätt, vilket det är stor risk att det gör, så är jag körd! Det kryper under skinnet på mig!
Jag skulle bara vilja ställa mig på torget och gasta och basunera ut vad det är som stör mig så till den grad. Jag vill skrika lungorna ur kroppen nästan men jag vet att jag bara kommer att stå där själv i massan. Ingen kommer att backa upp mig. Det har jag varit med om några gånger redan och trots att jag hade rätt, och just därför vet jag. Denna gången är det lite annorlunda dock. Det är mycket allvarligare.
Jag vet att många i tysthet håller med mig. Men som sagt, ingen kommer att stå där vid min sida om jag nu väljer att öppna mig. Då är jag ensam, och ensam är inte alltid stark.
