Två Saker

Till skillnad från mitt tidigare inlägg då jag inte kunde nämna vad jag syftade på, så kommer här ett annat där jag däremot kan vädra allt vad jag orkar.

Det handlar om att söka jobb är i dagens Sverige, vilket inte är något svårt alls. Man har ju internet, och det finns hur mycket jobb som helst därute! Där annonserar alla från Arbetsförmedlingen till Manpower. Det är bara att sätta sig ned och surfa ut på webben och leta efter just din “grej”. Det finns nog inget bekvämare sätt att skicka iväg sitt CV på till de  olika arbetsplatserna som genom datorn och internet? Jag tror inte det i alla fall.

Man hittar en annons som tilltalar en, läser igenom en den, tycker till och svarar med CV och personlig beskrivning och klickar sedan på “skicka” eller “send”, beroende på vilket språk just din dator är inställd på. Fantastiskt enkelt och bra, eller hur? Du slipper dessutom att knalla ner till Arbetsförmedlingen och slösa bort “precious time”, för det är precis det du gör där och du får ändå ingen hjälp. Personligen så känner jag inte en endaste människa som har blivit hjälpt utav dem.

Allt är kanon med internet, det tror jag de allra flesta håller med om.  Sättet och möjligheterna att kommunicera på finns det inget som slår och så enkelt är det. Du sitter där i hemmets lugna vrå och sköter allt. Inget kan bli bättre. – Fel!

Om jag nu bara ska prata om mina egna erfarenheter så håller jag med om att internet och allt runtom det är kanon. Så långt håller jag fullständigt med. Dock inte när du söker jobb.  I de flesta annonser står det att dom vill att du ska söka tjänsten via email. Ok, lättare finns ju inte tänker man då. Det är nu som den första besvikelsen kommer.

Jag har nog skickat in ett 80-tal ansökningar till kommuner och privatföretag, och utav alla dessa så har kanske 4 stycken svarat.  4 STYCKEN!
När man inget hört på några dagar, eller rent av veckor så ringer man upp föremålet, som, om dom ens svarar säger till dig att du måste söka via email. Du talar om att du så gjort och skulle vilja tala med personen ifråga som söker personal, vilket oftast är den du talar med redan, som säger åt dig att skicka in ditt CV ytterligare en gång för det har nog “kommit bort”, och så skickar du ett nytt och samma sak upprepar sig. Det är ju urkasst?

Hur mycket värdefull tid rinner inte bara förbi under tiden som du väntar på att Någon ska höra av sig?
Jag undrar om de personer som sitter och behandlar jobbansökningar tror att jobbsök är ett välbetalt yrke eftersom det tar sån tid att svara, när och OM dom över huvudtaget  befattar sig med att svara vill säga? Dom tänker tydligen inte på att människan som avfyrat sin ansökan är i ett behov av inkomst och vill inget hellre än att få svar på om en intervju kan vara aktuell t ex. Man kan ju oxå meddela om platsen är tillsatt, eller hur? Men nej!
Att man dessutom kommit upp i en ålder som “nästan” 50 underlättar inte heller kan jag bara säga. Inte ens ett snyggt bifogat foto hjälper, för “siffran 50″ kan du inte retuschera.

Sedan när det gäller kraven dom ställer på arbetssökande så kan man undra om dom har “alla hemma” (???) Du måste vara mogen och service minded (ett favo-uttryck man gärna använder idag)  eller servicemedveten som det heter på svenska, sedan ska du ha flera års utbildning, lång arbetslivserfarenhet, – helst inom olika områden, inga barn, egen bil, du ska vara stresstålig och så “flexibel” att du klarar av och vill tänja ut-och-in på dig själv och jobba när ingen annan vill.
Du ska älska att ha många bollar i luften samtidigt, och älska ett högt tempo! Och förlåt! Jag höll på att glömma; du ska vara 20 år gammal (???)

Hur i helvete  går det ihop? Ponera nu att man skulle vara allt det där dom letar efter i sin sökning efter personal, så är det kört ändå, för den där “siffran 50″ går ändå emot dig. Även om chancen till de ovan nämnda kraven är betydligt mycket större att hitta hos en äldre sökande så har du inte en suck!  Förstår ni dilemmat?

Det finns ingen 20-åring i hela denna världen som kan ha all denna mogenhet, erfarenhet och arbetssätt som deras sk “kompetenta företag” kräver.
Jag undrar oxå varför man alltid ska kunna ha ett “gäng bollar i luften” samtidigt och “älska högt tempo”? Vadå högt tempo? Vad är det för fel med att arbeta i sund takt?
Och varför måste alltid “högt tempo” vara ett huvudkrav? Är det på något vis häftigt och “coolt” att springa omkring och stressa som om håret brinner?

Enligt min egen erfarenhet så finns det INGEN som mår bra eller klarar av att leverera till 100% under sådana arbetsförhållanden någon längre tid,  och utan att känna stressymptom. Att vilja ha “tusen bollar i luften” samtidigt som “flexibiliteten” vränger ut och in på dig i kombination med “högt tempo” är rena löjan! INGEN vill det och det ÄR inte coolt! Det är sjukt i min åsikt. Man lever bara en gång och under den tiden vill jag just det, leva och vara frisk. Ingen tackar dig för att du bränner ut dig själv, allra minst den som anställt dig.

Varför är det inte coolt att arbeta i normaltakt, så att man slipper vara programmerad att ränna med huvudet rakt in i tegelväggen så småningom? När du väl gjort det är det inte så mycket med högt tempo ändå längre, eller hur?

Vidare så uppriktigt hatar jag dessa äppelkäcka och “smöriga” chefer som sitter där och tror att dom är Guds gåva till den hårt sökande/arbetande och kämpande människan. Vad fan är det med folk nu för tiden. Till råga på allt så får man inte ens tillräckligt betalt om man nu försöker vara alla till lags och en  “super man/woman” .

Det finns INGEN som är vad företagen så gärna vill ha! Ingen mänsklig varelse i alla fall. Så lägg av alla ni företagare/arbetsplatser att behandla människor som om dom vore skit! Ta vara på och hjälp hellre en person att utvecklas i sund takt och forma henne/honom varsamt. Var sedan tacksam och framför allt, VISA tacksamhet för det hon/han gör.